Livet...
...och vardagen börjar komma ikapp igen!
Så mycket matlagning har det inte varit i en veckas tid nu. Ja, mat har inte funnits i min tankevärld eller mage över huvudtaget, det jag har kunnat få i mig har varit i flytande form. Och sömn har det varit si och så med.
Nu har matlagningen, om än inte det roliga och kreativa i det, kommit igång och jag sover bättre. Jag är fortfarande hemma från jobbet men börjar nog jobba nästa vecka.
Sonen, har varit med om en svår olycka (därför mitt obefintliga engagemang i mat och sömn), men i morgon får han åka tillbaka till Sundsvall igen och då känns det bättre. Han har repat sig förvånandsvärt fort. Undra vad han är gjord av???
Tack! till alla som visat medkänsla och funnits till för oss runt omkring under oroliga dagar. Jag (vi) har inte alltid orkat svara i telefon, sms och mail, men känslan att veta att ni tänkt på oss och sonen har värmt otroligt mycket.
Snart ska jag väl komma igång vid spisen igen och då mer kreativ än någonsin! :-)
Får väl börja i helgen när bonusdottern kommer hem, jag tror hon uppskattar min mat och dukning!
Välkommen hem Elin!
Ha det gott alla! Och lova mig att ta vara på alla goa stunder med nära och kära!
Kram!
Tråkigt att höra din son har varit i en olycka, Marit, och vi är så glad att han gör allt rätt. Jag kan föreställa mig den ångest du har känsla. Ta hand om dig själv.
Så skönt att höra att han är bättre och att han får komma till Sundsvall. Det är så fruktansvärt när svåra saker händer och livet "liksom kommer ikapp". Livet är verkligen sårbart!!! Vi hoppas att han fortsätter att "repa" sej i samma takt.
Kramar och många varma tankar!
Kate; Man är inte förberedd för denna smärta! Det kommer som en chock! Allt går i alla fall fort framåt och han är stark. Vi försöker ta hand om oss runt omkring för att orka! Tack för omtanken Kate!
Kerstin; Det här är en förälders värsta mardröm, dessutom har jag den här gången varit tvungen att lämna ifrån mig närmasteskapet! Så här, ett barn är ett barn, det lämnar man aldrig, men nu måste jag det. Erik är sambo och det är sambon som vill och ska ta de svåra besluten och vara närvarande. Jag är mamma till en vuxen son OCH måste lämna över. Jag finns till för de praktiska, ordna med bokade tider, räkningar och sånt suck! Stora barn...stora bekymmer...eller? Men ack, så man älskar dom...stora och små!
Vad skönt att han mår bättre grabben din....det måste varit fruktansvärt för er alla.
Håller tummarna att allt ska bli bra!
Kramar/Karin
